Ny avhandling om äldre kvinnor med ryggsmärtor

Hilda Svensson vid institutionen för vårdvetenskap och hälsa och Centrum för personcentrerad vård vid Göteborgs universitet visar i sin avhandling hur äldre kvinnor (65-80år) med olika typer av ryggsmärtor ofta negligeras av vården och att kvinnor med kotfrakturer har sänkt fysisk livskvalitet i upp till 18.9 år efter diagnos.

Världens befolkning blir allt äldre och fler kvinnor än män når en högre ålder. Kvinnor har större risk att drabbas av benskörhet efter klimakteriet, bland annat på grund av minskad produktion av hormonet östrogen. Benskörhet är en skelettsjukdom som leder till urkalkning och ger ökad skörhet av kroppens benvävnad, med efterföljande ökad risk för frakturer vilket leder till försämrad fysisk funktion och lågt välbefinnande.

Smärta som ständig följeslagare 

I fyra separata studier har Hilda Svensson undersökt äldre kvinnors upplevelse av att leva med benskörhet, kotfraktur eller annan ospecifik ryggsmärta. Resultaten målade en mörk bild av kvinnornas livssituation och livskvaliteten. I en intervjustudie vittnade kvinnorna om svårigheter att leva i oförutsägbarhet med en oberäknelig kropp. De berättar om en ständig rädsla och oro och hur de behöver lära sig nya strategier för att hantera sin smärta, sin ständiga följeslagare. Vidare visar Hilda Svensson i en litteraturöversikt att det endast finns ett fåtal icke-medicinska interventionsstudier genomförda på denna patientgrupp. De få som finns inbegriper till största del varierande fysisk aktivitet och det är svårt att uttala sig om effekterna av detta eftersom det kan antas att patienterna med störst symtombörda inte kan delta i studierna.

En inre motståndskraft 

Resultatet av avhandlingen visar att kvinnor med långvarig ryggsmärta har nedsatt fysisk förmåga med sämre hälsorelaterad livskvalitet – för många är den nedsatt upp till 18,9 år efter en kotfraktur- men trots detta är det en tapper patientgrupp som tycks ha en inre motståndskraft. Kvinnorna beskriver sin vardag som hanterbar trots turbulens, osäkerhet och instabilitet men också att de blir bemötta av vården med ointresse. En väg framåt för dessa kvinnor skulle kunna vara ett personcentrerat förhållningssätt från vården, vilket innebär att se personen bakom varje enskild patient som en unik individ. Att ge en stödjande vård som värnar om kvinnans självständighet och valfrihet genom delaktighet och partnerskap i planering och genomförande av den egna vården och rehabiliteringen.

Avhandlingen heter Finding ways forward with pain as a fellow traveler - Older women’s experience of living with osteoporotic vertebral compression fractures and back pain